Mina barn är laddade med energi oavsett tid på dygnet. Det kan komma mycket kul ur det, absolut, men det kan också komma en hel del frustration ur det. När någon springer och tjoar runt dig jämt så är det inte alltid så lätt att fokusera eller slappna av. Men, hör och häpna, jag har hittat sätt att skapa lugn och riktigt mysiga stunder i stillhet med mina barn. Det har jag mestadels min pågående mindfulness-kurs att tacka för. Sedan augusti går jag en 11 veckors kurs i praktisk mindfulness och även om alla tips inte är så lätta att ta till sig så har mycket bra saker hänt sedan jag började. Nu sist fick jag tips på en mindfulness-app för barn, Soul Buddy. Den har olika, ganska korta sessioner som man kan använda för att träna tacksamhet, förbereda sig inför något nervöst, förbereda sig inför ett jobbigt samtal eller bara för att slappna av. Vi har testat avslappning och tacksamhet.

Jag har lyckats skapa en riktigt hög mysfaktor i vårt gästrum genom att släcka och tända ljus, använda Soul Buddy-appen och dessutom köra enkla yogaövningar och massage med lugn musik i bakgrunden. Vi börjar med att ett av barnen får tända de 5 ljusen vi har i vår antika ljusstake. Sedan sätter jag på appen och vi gör en kort övning tillsammans. Vill barnet inte göra någon övning så behövs det inte. Lillebror har en tendens att klättra upp och ner i sängen istället och så länge han inte låter för mycket så kör jag och storebror på med appen. När övningen är klar (och lillebror ”färdig”) så har vi satt på lugn och musik och antingen gör jag några lugna yogaövningar och storebror blundar och fortsätter att slappna av i sängen och blunda eller gör övningar han med. Jag har också hjälpt honom med handslag t.ex i barnets position genom att trycka lätt i ländryggen eller i universalpositionen trycka ner axlar och/eller knäet som närmar sig golvet. På slutet har jag masserat honom i ett par minuter.

Efter en sådan här stund är stämningen annorlunda. Hetsiga röster har dämpats och gnället också. Jag kan bara rekommendera att testa detta på dina egna villkor. Kanske är det för dig och dina barn bara lugn musik och ett levande ljus. Eller 3 yogaövningar tillsammans. Jag längtar redan nu till att utvärdera allt som har hänt tack vare detta under några månaders tid. Jag lovar mig själv och mina barn att fortsätta genom vintern. De mörka kvällarna är ju inget annat än perfekta för avslappningsövningar tillsammans.

Att ta en cykeltur är min och barnens favorit. Att ta med bara ett barn (när möjligt) är det bästa då vi då får tid att snacka samtidigt som barnet cyklar och jag går. I lördags ville Alvar cykla till kyrkogården och kolla på Kalle Flygares grav. Det var kolmörkt och upplevelsen blev lite häftig. Inget jag hade kommit på att göra själv om man säger så, men barn tänker ju inte som vi gör. Vi cyklar även i spöregn och ju mer vattenpölar, desto bättre. Barnen drar mig ut helt enkelt och jag är dem evigt tacksam.

 

För ca 1,5 år sedan fick jag reda på att det finns en teknik för cykelhjälmar som ger bättre skydd mot rotationsvåld (vanligt vid cykelolyckor) och således minskar risken för hjärnskador. Sedan dess har vi börjat uppdatera familjens cykelhjälmar och nu är det bara jag som inte har en MIPS-hjälm (hallå jultomten!), men å andra sidan cyklar jag jättelite just nu.

Har du hört talas om MIPS-tekniken? MIPS är en svensk uppfinning som tar cykelhjälmar och dess säkerhet till en ny nivå. MIPS tillåter att hjälmen kan rotera i förhållande till huvudet vilket ger hjälmar utrustade med Mips bättre skydd mot rotationsvåld och minskar på så sätt risken för hjärnskador vid de tillfällen hjälmen tar emot stöten annat än vinkelrätt mot backen eller föremålet den träffar. (Källa: Cykelkraft)

En billig livförsäkring om man säger så. Kan vara bra att ha koll på detta när barnen ju växer och nya hjälmar behövs titt som tätt.

Nedan MIPS-hjälm har Ivar nu använt i något år (pressprov) och förutom att den är säkrare än en vanlig hjälm så sitter den jättebra. Exakt denna modell hittar jag just nu inte, men Giro-hjälmar är generellt toppenbra. Kolla bara att det står Mips: JA i beskrivningen då de även finns utan.

 

Som jag skrev i förra inlägget så brottas jag med min bristfälliga ork just nu.  Jag vill mycket, men orkar inte genomföra allt. Med tröttheten kommer andra sämre vanor såsom hög förbrukning av kaffe och socker. Vem har inte testat en kexchoklad mot en eftermiddagsdipp liksom? Och 7 koppar kaffe under dagen. 5 dagar i veckan på dem på mig just nu, check. Inget är i min värld förbjudet, men måttlighet är generellt att eftersträva. Med en matthet i kroppen hoppar jag inte upp ur sängen på morgnarna. Jag älskar verkligen livet, men varenda stund är inte rolig ändå. Det är inte kul att känna sig svag och mjuk i gymet (som jag just nu nästan bara besöker för att träna andra) och jag längtar verkligen efter att kunna ta ett löppass med lätta steg.

Men när man tar ett längre perspektiv, vad spelar egentligen stor roll och vad betyder mindre? Det är en fråga jag ställer mig själv när det känns lite tokigt. Jag har inte energi att göra mycket extrasaker i mitt liv såsom att skriva bloggen lika ofta som jag brukar: PT-klienterna och de sporadiska företagspass och event jag har kommer alltid först när det kommer mitt företagande!. Det är ändå möten med människor i det verkliga livet.  Jag orkar inte träna målmedvetet själv, jag har svårt att orka vara den organiserade mamma som har förberett barnens vintergarderob med 2 par extravantar och allt annat INNAN första snön kommer. Tänka sig att jag inte ens handlat julklappar ännu, jag som brukar börja i september!

MEN, istället för att fokusera på det jag inte gjort:  jag går till skogen eller cyklar med barnen flera gånger i veckan (dessutom brukar jag gå/småjogga och de cykla, nästan träning faktiskt. Tjoho!), jag engagerar mig i deras idrott, de får bra mat hemma, de har rena, hela och varma kläder även om jag inte ligger steget före och har förberett för vintern, jag läser med dem. Jag laddar dessutom mina egna batterier i skogen och naturen, flera gånger i veckan. Jag övar mindfulness en stund varje dag. Att jag inte fått till ett yogapass på år och dar och är stel, ja- det är tråkigt, men det spelar inte så stor roll om hundra år. När jag ligger vid min dödsbädd så vill jag kunna säga att jag varit med mina barn och fört vidare kärleken till naturen för dem. I naturen hittar en människa perspektiv.

 

Igår tog Sofia med mig till en av mina favoritplatser på jorden, Björnö Naturreservat. Just då kändes livet jättehärligt att leva och det är dessa minnen jag mer än gärna samlar på. Det är stunder som dessa som betyder något. Bilderna har Sofia tagit. förutom den på henne då, den knäppte jag. Vi träffade den fina höglandskalven också, så gossig!

När detta inlägg publiceras så är jag ute i naturen med mina barn. Kanske kommer det en bildbomb imorgon, om jag inte glömt kameran vilket också hänt mer på senare tid än tidigare. Kanske har det varit meningen så att jag kunnat lagra minnena inom mig istället. Det är där de alltid gör allra mest nytta.