2 veckor har flutit sedan Allt För Hälsan och Terese boklansering. Det visade sig att bli två veckor med olika typer av utmaningar. Jag var mentalt utpumpad efter en helg med sorg och mycket arbete och en ny vecka började med kvällspass för mannen, extramycket att göra på jobbet och träningar för barnen varje kväll. Mot slutet av veckan började jag glömma saker då hjärnan inte längre hängde med. Söndagen blev en kulmen med cafeteriatjänst i ishallen och 2 hockeyträningar och någonstans brast det helt för mig och jag tappade all förmåga att göra någon nytta. Ja ja, nya tag. Extratid i stallet för att lugna ner mig och veckan som kom sen började helt okej… tills det brakade loss igen (denna gång inget med familjelogistiken utan helt andra saker). Sömnlösa nätter (igen) och sena telefonsamtal. En tyngd över bröstet. Jag kramade barnen extra och var mer i stallet igen- försökte tänka positivt och vara tacksam över det som jag har: en familj som är frisk och aktiv och en fyrbent vän som alltid finns där för mig och alltid får mig på gott humör. Och visst, det hjälper massor. Stormen har lagt sig nu och mannen har också kunnat avlasta mig med barnens aktiviteter igen. Igår köpte jag 2 pussel som för oss är det ultimata ”lugna-ner-sig”-verktyget, massor av godis och bara satt där i timmar. Landade. Ska fortsätta ikväll efter stallet, barnens träning och PT-jobb.

Jag har hunnit reflektera massor under de två senaste dagarna. Jag vill ju leva ett liv som jag (och familjen tillsammans!) har designat och när man tappar greppet helt så tycker jag det är viktigt att bromsa och reflektera direkt och inte sen. Mitt jobb går upp och ner och efter stormar lugnar det sig alltid. Snart är det jul och det innebär en lugn period. Jag känner mig alltså ändå trygg. Det jag mest funderat nu är ekorrhjulet med barnens aktiviteter och hur mycket som egentligen är hälsosamt. Jag ska börja med att skriva att vi älskar alla ishockey! Det blir mycket, men det är dubbelt så mycket glädje. Ingen ska missförstå och tro att jag inte skulle vilja vara hockeymamma, men ibland är det klurigt när samlingen är kl 15:30 och jag har en arbetsdag som pågår. Telefonmöten från cafeterian och kvällsmailande är min verklighet och inget jag skulle välja om jag fick styra fritt. Men det går och allt blir gjort i slutändan.

Igår hämtade jag storebror från scouthajk. Hela min barndom vällde över mig med en stor nostalgi och jag kände en sådan lycka innan jag ens hade hunnit fråga hur han hade haft det. Det visade sig att de hade haft det toppen och spännande och kul på alla sätt, men det ska jag inte ta för givet. Att scouten har format mig och gett mig mina 2 bästisar som fortfarande är mina bästisar och att jag har blivit den naturälskande människa jag är just tack vare scouten (och mina föräldrar som också varit scouter) behöver inte betyda att min son älskar att vara scout. Men än så länge så gör han det och det var hans eget val att få bli scout. Vi köade faktiskt i ett drygt år och han var ivrig att börja. Jag frågar varje gång om han haft kul.

När jag ser mina killar spela ishockey, fotboll och innebandy i sina lag så är jag så lycklig. Jag ser ett sammansvetsat gäng som har kul tillsammans och hjälper varandra. I ishockeyn, pga utrutsningen, blir det mycket tid i omklädningsrummet också. Där skämtas det och skrattas, tokas och stökas. Jag känner en värme inom mig. Läs början av kapitlet igen: JAG känner mig så lycklig och JAG känner en värme. Det är här någonstans, efter en alldeles för lång och osammanhängande inledning, som min poäng kommer. Det är ju MIN dröm att scouta och att vara en del av ett idrottslag. Jag började själv med lagsport (basket) först när jag var 15 och det var för sent. Det blev aldrig något sen (jag hade mitt gemenskap i stallet dock) och frågan är om det är drömmen som jag har om att mina barn ska få det tidigt istället som styr. Det är ju för mig helt underbart att tänka att de får vara med i ett lag.

Vi frågar varje gång hur det var och om de haft kul. Inte hur det gick på en match utan om det var kul. Den dagen det inte är kul längre finns ingen anledning för dem att fortsätta. Jag hoppas givetvis att den dagen inte kommer, men jag ska inte tro att bara för att jag tycker att det är bra att idrotta mycket och idrotta i lag så ska mina barn göra det. Som sagt så frågar vi dem jämt och vi kan se glädjen i deras ögon- fast faktiskt mer i ena sonens än den andra, och det är där tvivlet kommer. Vi föräldrar skapar en vardag och vi kör på. Vi ”vet” att det vi håller på är bra, men saker kan faktiskt förändras på vägen. Barnen kan tröttna, de kan få nya intressen. De kanske vill börja spela ett instrument istället och det blir för mycket med ett (eller flera) lagidrotter också. Det är så lätt att köra på, att bli blind. I slutändan vill vi ju alla att våra barn ska vara lyckliga. Även om idrott är bra för alla så måste vi lyssna på barnen. Det viktiga är att de känner lust och att de inte sitter hemma ensamma alla vardagskvällar utan har aktiviteter som stimulerar dem och ger dem livsglädje. Jag tror att alla barn mår bra av hobbyer, men det finns ju så mycket olika saker att välja bland. Alla passar inte inom lagidrotten t.ex.

Min poäng med denna osammanhängande text är att vi måste stanna upp och fånga upp vad barnen känner. Jag vet att jag själv spelade piano i 11 år för att det bara blev så. Jag gillade det egentligen inte och när jag plötsligt insåg att jag kunde sluta så kände jag en sådan enorm lättnad. Mina barn ska inte hamna i det inbyggda systemet som familjen ”bara har och så är det” utan jag som förälder måste lyssna och höra vad just deras grej är. Jag hoppas innerligt att få vara hockeymamma i många år till, men blir det inte så så är jag lycklig ändå så länge mina barn är lyckliga.

Author

3 Comments

  1. Jag förstår din oro, men tänker att barn ändå visar tydligt om de INTE vill! Blir det för mycket så kanske en kan hoppa över ngn/ngra träningar ibland?

  2. Vi har också många aktiviteter för våra döttrar (samma åldrar som dina söner), men blandar även in kultur och individuella idrotter. Jag känner mer en oro att de inte hinner leka, så vi försöker så långt det går ha med en kompis eller fler på de olika aktiviteterna. Och vi ställer kontrollfrågor om vi ska ta bort saker eller ej. Och vi hoppar över sporadiskt. Och vi har fantastisk hjälp både av den äldre generationen, samt kompisfamiljer, så med tre barn känns det ibland som en ”lättnad” när något av de stora barnen är iväg.
    Men det kan ju bli för mycket även om det bara är roliga saker.

Write A Comment