Tag

Personligt

Browsing

Häromdagen pratade jag med en PT-klient som precis fyllt 40 om just hur det är att bli 40. Jag är ju lika gammal själv, även om 39-år i dryga 2 veckor till. Det händer såklart inte saker bara över natten när man fyller 40, men eftersom det lätt bli en liten wake up call (man blir medveten om att inte vara en ungdom längre, även om jag själv tror det om mig själv ibland) så är det naturligt att reflektera över kroppen och knoppen och alla förändringar som hänt.

Nedan är lite saker som jag kan konstatera har hänt just med mig:

  • Hetsar inte upp mig av minsta lilla. Lyckas hitta perspektiv oftare än när jag var yngre.
  • Är dock fruktansvärt blödig och tårarna rinner dagligen, mest av tacksamhet kring barnen och att få leva i landet Sverige. Så har jag inte alltid varit.
  • Smink trollar inte längre bort allting. Rynkorna sitter där de sitter (kråksparkar för min del) och jag har accepterat att de gör det.
  • Jag har blivit en långsammare löpare (hänger givetvis ihop med att jag både tränar mindre i mängd och mindre tufft)
  • Som en person som alltid haft samma klädstorlek som vuxen (oavsett hur jag tränar eller äter) så har jag upptäckt att jag tex har ett par jeans som inte tillåter blodet att cirkulera i benen. Tidigare var de bara tajta, men ändå ok.
  • Kroppen har också ändrat form. Jag tänker inte försöka med tvång ändra den tillbaka. Värdesätter fikastunder med godsaker av olika slag, men älskar å andra sidan träning över allt. Men precis så har jag alltid tänkt, det är bara att kroppen inte funkar likadant längre.
  • Bryr mig mindre om vad andra tänker.
  • Oroar mig mer för pension och framtida ekonomi överhuvudtaget. Har verkligen aldrig tidigare oroat mig för ekonomin, men nu kan jag liksom inte släppa det. Känner nog mest mitt ekonomiska ansvar inför barnen och deras framtid.
  • Möjligheten att vistas i naturen dagligen väger tyngre än möjligheten att äga designerväskor och sånt. Därmed inte sagt att man ibland inte kan välja båda, men jag vet ändå vad som betyder mest.
  • Får inte längre en chock när jag tex konstaterar att jag skulle kunna vara mamma till min frisör. Börjar liksom vänja mig.
  • Lägger ner betydligt mer tid på andras än min egen träning (barnen & PT-klienterna)
  • Förstår tydligare för varje dag att man inte kan leva på gamla meriter.
  • Förstår och tänker på att livet kan ta slut/ ändras drastiskt idag. Har därför tvingat mig själv att bli bättre på att leva i nuet.

Jag valde en bild från förra helgen till detta inlägg, om en stund ute med barnen. Den passar lika bra för att visa något som är viktigt.

Den här helgen har jag ägnat mig åt sådant som verkligen är viktigt för mig. (Och inga bilder blev tagna.) Jag tog en semesterdag i fredags och flög till min bästa vän. I 1,5 dygn hängde vi och bara var. Drack prosecco i mysbyxor och åt chips & godis, åt lunch på en inglasad uteservering med kamin, tog en långpromenad i skogen och åt sedan en vegetarisk middag på en mysig restaurang och drack lite mer prosecco (det var en ny dag, jag dricker aldrig mängder. Vill bara vara tydlig med det på en hälsoblogg). Vi pratade, pratade och var tysta, mindes gammalt och planerade nytt genom att boka hotellnätter mitt i natten. Jag hann också prata mycket med min guddotter som redan är en självgående ung individ, snart 12-år-gammal. 1,5 dygn är en kort tid, men man kan fylla den väl och känna att den ändå räcker långt.

När jag i eftermiddags kom tillbaka till mitt älskade Ingarö och min familj så var det första jag gjorde att byta till löparkläder och sticka ut med ett av barnen på cykel. Ett perfekt sätt att umgås, motionera och få frisk luft på, allt på samma gång. Denna vecka har jag inte hunnit träna annat än ett pass pga kvällsjobb och det kändes verkligen prioriterat att få komma ut i löparskor. Och när jag bara har ett barn med mig i taget så blir det alltid fina diskussioner. Är så otroligt tacksam över allt det fantastiska som jag får dela med mina barn. Nu har 5-åringen ”lärt sig spela ishockey” på Hockeyskolan (läs: lärt sig åka skridskor) och det leendet vittnar om lycka och stolthet större än det ryms i den lilla 117 cm kroppen. Han berättar också om sin idrottslek där de gjort vissa övningar så att de blir starka. Han ville förlänga vår cykel/löptur när jag först hade tänkt vända. Jag tackar inte nej och känner mig så lyckligt lottad som faktiskt kan springa, har vänner och familj och har landat på en så perfekt plats på jorden, på vår lilla ö. Alldeles perfekt för just oss, även i mörkaste november när man måste springa med pannlampa om klockan passerat fyra på eftermiddagen.

November är mörkt och blött. Det är så mycket att göra på jobbet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte deppar ner mig lite trots positiv attityd och allt det där. Denna vecka har jag deltagit i två träningsevent just för att peppa mig själv (och det funkar ju, se här!), men det som mest lämnat avtryck och som jag vill dela med mig som lite fredagskärlek till er som lojalt tittar in här även om jag inte grejar att uppdatera varje dag i min nuvarande livssituation är random acts of kindness.

Jag var på en halv dags mindfulnesskonferens i tisdags och det som jag verkligen tog med mig därifrån var just detta med slumpmässiga goda gärningar. Det ter sig självklart att vi hjälper våra nära och kära, men att sträcka en hjälpande hand till en främling är inte lika naturligt. Men det finns vetenskapligt bevis på att vi blir lyckligare när vi hjälper andra eller är snälla mot andra. Så helgens lyckotips är att ge en komplimang till en kollega eller er främling, hjälpa en barnvagnsmamma av bussen eller bjuda en hemlös på kaffe. Kärlek är det enda som växer genom att man använder den. Testa själv att sprida den mer!

Bilden har inget annat med inlägget att göra än att det är mycket kärlek i den. Igår var vår 6:e bröllopsdag. Vi gifte oss i svenska kyrkan i New York och bodde på det fantastiska hotellet The Standard varifrån bilden är tagen.