Tag

Graviditet

Browsing

Det blev visst en sämre dag än vad jag trodde imorse. Sängliggande 90% av tiden och hela kroppen från midja och uppåt värker av hostan. Och då går man såklart och längtar efter att få lägga upp en dagens outfit-bild på bloggen, så fräsch som man är med ögoninflammation och allting. Fast nej, det var den där lilla lillebrorsan jag gärna ville visa. Jag hoppas och tror att han är ganska omedveten där inne om vad som försiggår på utsidan. Han ger mig ork och gör mig ändå så lycklig. En liten människa tar man aldrig för givet.

 

20120928-210717.jpg

Jag har åkt på en hosta. Det började med halsont som bara varade ett dygn och satte sig sedan neråt lungorna. Jag hade precis börjat känna att det fanns mer ork för att träna lite iochmed att jag nu tar det lite lugnare i min vardag, men det är väl de där berömda dagisbacillerna eller nåt. Jag har verkligen inte varit förkyld mer än någon enstaka gång under graviditeten så jag ska väl egentligen inte gnälla alls. Jag hoppas att den elaka hostan ger sig inom en dag eller två så att jag kan sätta igång lite lätt och vara på topp när jag ska köra ett PT-pass om en dryg vecka och få råd och tips och stöd för de allra sista graviditetsveckornas träning.

I helgen pratade jag och mannen träning och hur underbart det är att ta ut sig så man lägger sig död på marken när passet är klart. Sådan träning är så avlägset för mig nu så det börjar bli nästan religiöst att tänka på den och jag skulle kunna betala en stor summa för att få köra hårt på gymet eller i löparspåret. Tänk på det ni som också gillar att ta ut er men kanske inte hittar motivationen just idag (eller imorgon kanske, det är ju sen kväll nu)- försök att se er privilegierade som kan ge er ut och köra smutsen ur era kroppar. Njut av det och var tacksamma. Och det jag skriver här är inte på något sätt menat så att någon ska tycka synd om mig- för det är inte synd om mig, jag har ju andra prioriteringar nu- men kanske kan det vara en liten påminnelse till att uppskatta det vi har/ kan göra. Min kropp levererar på ett helt annat sätt just nu och jag är så tacksam jag kan bli. Men ändå så saknar jag de där träningsendorfinerna som inte är tillgängliga för mig för tillfället.

 

En nästan-3-kg liten människa därinne nu! Och skinnet börjar se sådär glansigt ut då det börjar tänjas rejält. Burpees, utfallshopp och tabataintervaller på löpbandet väntar på mig. För jag kommer igen snart!

Jag har inte tränat en minut sedan förrförra söndagen. Snart två veckor har jag vilat. Jag brukar ju klättra på väggarna efter bara en träningsfri dag, men nu känns det som om det varit någon som tömt mig på energi så att promenera till förskolan (1 km) blir en ansträngning. I tisdags morse packade jag träningsväskan för att träna på lunchen, men led av andningssvårigheter hela förmiddagen (magen trycker på lungorna när jag sitter i kontorsstolen och lutar mig över min laptop) och då kändes det inte som någon strålande idé att gå och anstränga sig ytterligare. Jag har valt att inte blir frustrerad denna gång. Jag gläder mig istället åt det faktum att jag ganska snart får bli tvåbarnsmamma. Det känns så stort att allt annat kan kvitta just nu.

Men jag känner att jag så småningom börjar återfå min ork. I helgen kommer jag att ha möjlighet att träna så mycket jag vill och jag tänkte faktiskt försöka mig på ett par gympass. Jag tror att det kommer att funka faktiskt.

Det som alltid är positivt med en viloperiod är att motivationen växer och jag vet att jag kommer att vara så tacksam över varje träningstillfälle som jag får längre fram. Jag är redan nu väldigt peppad att komma igen efter graviditeten. Det ska bli hur kul som helst!