Jag fick frågan om huruvida livet nu var annorlunda när jag fyllt 40 (fyllde för några veckor sedan). Det händer ju inget över natten, så jag skulle inte vilja hänga upp mig på siffran 40, men visst har det hänt väldigt mycket de senaste åren. Dock tänkte jag på det senast igår, hur livet verkligen är annorlunda nu när man inte längre har småbarn. Livet 2.0 liksom. Just nu känns det att det mesta har blivit lättare och plötsligt är det inte längre lika svårt att hitta tid till träning t.ex. Jag skrev om just träningsbiten här nyligen, när träna tillsammans med barnen blir enklare. Och förutom att träna tillsammans så kan man lämna ”stora” barn ensamma på organiserad träning (gäller bara min 7-åring än så länge) och själv sticka ut på en liten löptur. Det gjorde jag igår under innebandyträningen och kände en sådan frihet. Hans tid och min tid. Så mycket värt ändå! Så jag vill peppa er med riktigt småbarn som bitvis känner er uppgivna. Det blir enklare, du hinner att även höra dina egna tankar ibland.

En annan sak som får mitt hjärta att bubbla över är att storebrorsan har börjat med en idrott (hockey) ”på riktigt” nu. På riktigt menar jag att det finns långsiktigt tänk i utvecklingen, större regelbundenhet och att de även spelar lite matcher. Våra barn har ju hållit på med organiserad idrott länge och testat det mesta (och vill fortsätta med det mesta… 3 träningar på en dag är inga konstigheter och vi frågar ändå alltid innan om de vill gå och det gör de.) Igår spelade 7-åringen sin första hockey-match och det var så fantastiskt ordnat med musik och allt som hör till att det hela verkligen blev som en fest. Han var först nervös och pirrig och efter matchen så fruktansvärd nöjd och stolt. Och vi föräldrar hade så kul på läktaren. Jag kände att mitt liv delvis fått ett nytt innehåll, så stort kändes det. Det går inte att beskriva den lycka man fylls med när ens eget barn verkligen växer på detta sätt och är i bra händer. De vuxna som är tränare, materialare, lagledare och allt vad det heter (och många behövs det) förtjänar den största eloge jag kan uppbringa. Det arbete de lägger ner påverkar dessa barns liv så otroligt positivt (obs! så länge det inte blir toppning och att ha roligt är det viktigaste): deras hälsa, självkänsla, disciplin, sociala förmåga.

Lite visste jag att jag vid 40-års ålder skulle känna att de största glädjeämnena i mitt liv finns i mina barns idrottande. Men lägger man till att vi även gör det tillsammans mycket, dessutom ofta i naturen, så kan jag bekräfta att det verkligen är så.

Author

1 Comment

  1. Hög igenkänning!

    Igår började jag på riktigt gråta lite när jag hämtade Stella som kom med buss från handbollscup i Jönköping – där hon varit med härliga laget och grymma tränarna. Så stort! Underbara gemenskap!

Write A Comment