Aldrig tidigare har vi varit ett helt lov bara hemma utan att åtminstone ha rest till Finland, men nu har barnen fått vara hemma i hela 2 veckor. Och det känns… Vi vuxna har ju jobbat och inte bara varit, men barnen börjar nu tära på varandra och det gäller att hitta på aktiviteter åt dem så tiden inte bara spenderas framför skärmen. Och hockeyträningarna hålls som vanligt, som tur är. Ingen ungdomssport är så intensiv som ishockeyn tror jag bestämt.

Förutom att vi har läst och kollat på film och åkt skridskor på allmänhetens åkning så har barnen fått rida lite grann. Jag försöker hitta på saker för att få ut dem och en stund kan de faktiskt roa sig med att skotta snö eller borsta rent studsmattan av snö.

Jag, till grunden en ganska orolig och äventyrlig själ som vill resa mycket, har trivts hemma i soffan (och i stallet!) extra bra, men för barnens skull lär detta vara sista lovet som vi ”hemestrar”. Det behöver inte alltid vara utomlands, absolut inte, men någonstans för ett miljöbyte behöver vi helt klart åka. En annan grej som jag tänkt på var att stanna hemma och kunna vara spontana och träffa en massa kompisfamiljer. Men när ingen annan har ju spontanutrymme (dvs alla andra är bortresta och fullbokade med aktiviteter) så summerar vi att vi inte fått till en enda spontanmiddag eller -fika med vänner. Lite snopet, men jag förstår ju att det blir så.

Jag har iallafall sovit 9,5-10 timmar varenda natt. Varit ute i dagsljus och rört på mig varenda dag. Ätit godis så det sprutar ur öronen på mig (jag köpte 2 boxar tomteskum á750 gram i förrgår och nu är det nästan slut) , lagt pussel, kollat på dokumentärer och läst böcker. Återhämtning var viktigaste målet för ledigheten och det har jag/vi uppnått, men för barnens rastlösa själars skull välkomnar vi nu vardagen med alla sina aktiviteter igen. Och vi välkomnar våren med några fler miljöombyten/resor än vi fått de senaste 2 månaderna. Vi är redo helt enkelt!

Author

Write A Comment