Category

lifestories

Category

2 veckor har flutit sedan Allt För Hälsan och Terese boklansering. Det visade sig att bli två veckor med olika typer av utmaningar. Jag var mentalt utpumpad efter en helg med sorg och mycket arbete och en ny vecka började med kvällspass för mannen, extramycket att göra på jobbet och träningar för barnen varje kväll. Mot slutet av veckan började jag glömma saker då hjärnan inte längre hängde med. Söndagen blev en kulmen med cafeteriatjänst i ishallen och 2 hockeyträningar och någonstans brast det helt för mig och jag tappade all förmåga att göra någon nytta. Ja ja, nya tag. Extratid i stallet för att lugna ner mig och veckan som kom sen började helt okej… tills det brakade loss igen (denna gång inget med familjelogistiken utan helt andra saker). Sömnlösa nätter (igen) och sena telefonsamtal. En tyngd över bröstet. Jag kramade barnen extra och var mer i stallet igen- försökte tänka positivt och vara tacksam över det som jag har: en familj som är frisk och aktiv och en fyrbent vän som alltid finns där för mig och alltid får mig på gott humör. Och visst, det hjälper massor. Stormen har lagt sig nu och mannen har också kunnat avlasta mig med barnens aktiviteter igen. Igår köpte jag 2 pussel som för oss är det ultimata ”lugna-ner-sig”-verktyget, massor av godis och bara satt där i timmar. Landade. Ska fortsätta ikväll efter stallet, barnens träning och PT-jobb.

Jag har hunnit reflektera massor under de två senaste dagarna. Jag vill ju leva ett liv som jag (och familjen tillsammans!) har designat och när man tappar greppet helt så tycker jag det är viktigt att bromsa och reflektera direkt och inte sen. Mitt jobb går upp och ner och efter stormar lugnar det sig alltid. Snart är det jul och det innebär en lugn period. Jag känner mig alltså ändå trygg. Det jag mest funderat nu är ekorrhjulet med barnens aktiviteter och hur mycket som egentligen är hälsosamt. Jag ska börja med att skriva att vi älskar alla ishockey! Det blir mycket, men det är dubbelt så mycket glädje. Ingen ska missförstå och tro att jag inte skulle vilja vara hockeymamma, men ibland är det klurigt när samlingen är kl 15:30 och jag har en arbetsdag som pågår. Telefonmöten från cafeterian och kvällsmailande är min verklighet och inget jag skulle välja om jag fick styra fritt. Men det går och allt blir gjort i slutändan.

Igår hämtade jag storebror från scouthajk. Hela min barndom vällde över mig med en stor nostalgi och jag kände en sådan lycka innan jag ens hade hunnit fråga hur han hade haft det. Det visade sig att de hade haft det toppen och spännande och kul på alla sätt, men det ska jag inte ta för givet. Att scouten har format mig och gett mig mina 2 bästisar som fortfarande är mina bästisar och att jag har blivit den naturälskande människa jag är just tack vare scouten (och mina föräldrar som också varit scouter) behöver inte betyda att min son älskar att vara scout. Men än så länge så gör han det och det var hans eget val att få bli scout. Vi köade faktiskt i ett drygt år och han var ivrig att börja. Jag frågar varje gång om han haft kul.

När jag ser mina killar spela ishockey, fotboll och innebandy i sina lag så är jag så lycklig. Jag ser ett sammansvetsat gäng som har kul tillsammans och hjälper varandra. I ishockeyn, pga utrutsningen, blir det mycket tid i omklädningsrummet också. Där skämtas det och skrattas, tokas och stökas. Jag känner en värme inom mig. Läs början av kapitlet igen: JAG känner mig så lycklig och JAG känner en värme. Det är här någonstans, efter en alldeles för lång och osammanhängande inledning, som min poäng kommer. Det är ju MIN dröm att scouta och att vara en del av ett idrottslag. Jag började själv med lagsport (basket) först när jag var 15 och det var för sent. Det blev aldrig något sen (jag hade mitt gemenskap i stallet dock) och frågan är om det är drömmen som jag har om att mina barn ska få det tidigt istället som styr. Det är ju för mig helt underbart att tänka att de får vara med i ett lag.

Vi frågar varje gång hur det var och om de haft kul. Inte hur det gick på en match utan om det var kul. Den dagen det inte är kul längre finns ingen anledning för dem att fortsätta. Jag hoppas givetvis att den dagen inte kommer, men jag ska inte tro att bara för att jag tycker att det är bra att idrotta mycket och idrotta i lag så ska mina barn göra det. Som sagt så frågar vi dem jämt och vi kan se glädjen i deras ögon- fast faktiskt mer i ena sonens än den andra, och det är där tvivlet kommer. Vi föräldrar skapar en vardag och vi kör på. Vi ”vet” att det vi håller på är bra, men saker kan faktiskt förändras på vägen. Barnen kan tröttna, de kan få nya intressen. De kanske vill börja spela ett instrument istället och det blir för mycket med ett (eller flera) lagidrotter också. Det är så lätt att köra på, att bli blind. I slutändan vill vi ju alla att våra barn ska vara lyckliga. Även om idrott är bra för alla så måste vi lyssna på barnen. Det viktiga är att de känner lust och att de inte sitter hemma ensamma alla vardagskvällar utan har aktiviteter som stimulerar dem och ger dem livsglädje. Jag tror att alla barn mår bra av hobbyer, men det finns ju så mycket olika saker att välja bland. Alla passar inte inom lagidrotten t.ex.

Min poäng med denna osammanhängande text är att vi måste stanna upp och fånga upp vad barnen känner. Jag vet att jag själv spelade piano i 11 år för att det bara blev så. Jag gillade det egentligen inte och när jag plötsligt insåg att jag kunde sluta så kände jag en sådan enorm lättnad. Mina barn ska inte hamna i det inbyggda systemet som familjen ”bara har och så är det” utan jag som förälder måste lyssna och höra vad just deras grej är. Jag hoppas innerligt att få vara hockeymamma i många år till, men blir det inte så så är jag lycklig ändå så länge mina barn är lyckliga.

Veckan började med ett väldigt stresspåslag pga fick vända ut och in på mig själv för att fixa måndagens logistik som just den dagen ensamstående förälder dygnet runt. Det började med att jag tränar dressyr innan jobbet på måndagar. En JÄTTEpositiv sak och min bästa grej, men barnen behöver faktiskt fortfarande skjuts till skolan och då fick veckan börja med fritids innan skolan. Inte ”årets mamma”-känsla i kroppen direkt, men å andra sidan händer det inte varje vecka att barnen måste börja veckan med fritids innan skolan. Möten, sjukgymnast, taxitjänst åt barnen hit och dit + fler telefonmöten från hockeyhallen och faktiskt ytterligare ett ridpass senare somnade jag ovaggad på måndagkvällen, typ i behov av ännu en helg. Det var ett exempel på en av dagarna denna vecka.

Jag är glad över att ha stallet veckor som dessa. Börjar jag dagen med morgonfodring och ridning så kan jag göra underverk på jobbet. För underverk, det behövdes såklart just denna vecka. Tacksam för balansen ändå, även om den inte alltid riktigt går att ta på.

Det går upp och det går ner. Resurserna räcker inte alltid och så är det för alla. Livet är fullt av fina saker, även om man kanske är lite trött ibland.

Imorgon delar vi vuxna på oss för varsin cup med varsitt barn. Fritidsproblem på helgerna är inget vi längre har iallafall. På söndag toppar vi det hela med lillebrors kompiskalas och lite PT-jobb. Och ni som undrat hur jag orkar med två jobb: PT-jobbet GER mig mycket energi så länge jag bara tar på mig lite lagom med uppdrag utan för långa transportsträckor.

Klockan är 21. Det är fredagkväll. Får man går och lägga sig nu?

Bjuder på ett par bilder från denna vecka. Det vackra finns runt oss om vi hinner stanna upp ❤️

Terese, du fick aldrig bli äldre än 36 år och 1 dag. Du älskade rörelse, älskade barn, älskade att engagera dig i dina barns idrotter och välmående.

Det är ett högt pris, att du behövde dö för att vi andra mer tydligt ska förstå vad vi får vara med om, vardagsstressen till trots. Men jag tänker iallafall så ofta på dig och allt du inte fick se med dina barn.

Denna vecka har varit lite extrem på alla sätt. Mannen har jobbat ca kl 6-20 dvs endast sovit några timmar hemma och jag har lidit av huvudvärk sedan förra måndagen. Barnen har fortfarande sina aktiviteter dagligen och gympapåsar ska packas och smutstvätten tvättas. Jag är tacksam för att svärmor ställde upp och har hjälpt till och lagat all mat denna vecka. Stort tack! Och vet ni, mitt i allt detta känner jag ändå lyckan så starkt. Jag känner att vi lever. Vi är friska (min huvudvärk beror ”bara” på stela muskler och jag har redan fått hjälp av fysioterapeut) och vi fyller livet med SÅ MYCKET roligheter. Jag rider mycket (5 pass denna vecka trots en helg borta) och barnen har hittat hobbyer som de får energi av.

Bilden ovan är från i tisdags. Scouterna paddlade i Björnö Naturreservat och jag gick en promenad och beundrade solnedgången. Såg de små kanoterna fyllda med entusiastiska barn och fällde några tårar. Så otroligt fint att få se sitt barn ha det så bra och hålla på med något spännande i naturen. En fin stund.

Just nu är jag och storebror i Nyköping på hockeyläger. Gemenskapen och glädjen går att ta på. Starka pojkar som har roligt tillsammans och nya vänskaper föds. Jag håller värmen genom ett par promenader i solen när det blir för kallt i ishallen, en halvtimme om dagen funkar även med dessa förutsättningar. Och det blir nog snarare 2-3 halvtimmar per dag. Det är fruktansvärt fint att få vara en hockeyförälder, kylan till trots! Det är inte en självklarhet att barnen hittar något som de får energi ifrån och som skänker dem hälsa. Jag tar inget för givet utan bara njuter av det som är just nu. Livet är fint, även när det är schemalagt.