Category

lifestories

Category

Från mitt instagram. Och för att ni ska förstå varför jag inte lyckats producera så väldigt många blogginlägg i veckan den senaste tiden. Jag mår bra i övrigt, men den där känslan av energilöshet, den är inte kul.

”Jag skriver aldrig om det, men att leva med underfunktion av sköldkörteln är en evig kamp. En kamp om rätt nivåer på medicinering som i sin tur blir en kamp om energinivåer. 2017 har varit en enda bergochdalbana när det gäller just detta och jag som ”inte är en trött person” har kämpat med vardagen, jobb x2, barnen och såklart med min träning (som varit svår att orka få till öht, löpningen vissa månader omöjlig). Och när jag dessutom är ”en tränande person” så är det också lite småjobbigt att förhålla sig till. När man sover och sover, men ändå inte blir pigg- det är liksom inte så tacksamt. Men idag har dosen för mig höjts igen och 2 barnkalas i helgen väntar ➡️ stålkvinnandräkten på bara 👊🏻 Ps. En evig kamp är just rätt namn iochmed att medicinerna följer med en livet ut. 📷 från Björnö Naturreservat dit jag alltid åker när jag inte orkar hålla ihop det längre. Fungerar varje gång och hem kommer jag med mer energi.”

Pang sa det och hösten var här med enorm (!) trötthet och spöregn dygnet runt som får det att svämma över på vägarna där vi bor. Alltså, så mycket som det har regnat de två senaste dygnen har det inte gjort sammanlagt de två senaste åren. Jag tar mig ut i regnkläder och går lite i skogen, det gör jag ändå. Utan det klarar jag mig inte. (Idag med en vän dessutom. Guld!).

Det är mycket jobb nu och någon slags högsäsong med barnen med bl.a. 2 kalas att anordna i helgen. Jag försökte springa förra veckan, men efter 20 min jogg började jag gå. Jag vet inte hur det är med dig som läser, men min kondition är som bortblåst när jag stressar lite för mycket. Det är som att kroppen är smart och meddelar mig att kortisonpåslaget under dagarna räcker gott och väl och att prestationen kan vänta. Så även om jag innerst inne vill träna mer än vad jag gör så går det inte. Och småförkylningar kommer och går för mig just nu, det hör det här tillståndet till.

När jag hamnar i ”det är mycket nu”-snurran så gäller det att börja sätta stopp innan det går för långt. Sänka ambitionen där det går att göra det. Matlagningen är en sådan grej. Det ska gå snabbt och behöver inte vara märkvärdigt, men ändå varierande och mättande. Förra veckan fick vi hem färdigskivad blodpudding från Gea’s som är en nyhet. ”Varför har de inte kommit på det här tidigare? Jag har alltid undrat varför det inte finns.” var min svärmors kommentar när vi åt detta. Smidigt och gott. Barnen gillar blodpudding och även om den visserligen innehåller socker så är den fullproppad med järn. Och jag var glad över en middag som gick snabbt att tillaga.

En annan måltid som vi tar till när det krisar är panerade fiskbitar som jag bara slänger in i ugnen. Just ikväll blev det denna delikata maträtt (med klyftpotatis och rödbetor+ fetaost samt palsternacka i ugn). Det är ok att äta halv/ och helfabrikat ibland. Bättre det än att stressa ihjäl sig för matlagningen också. Lagom är ofta bäst!
En grej som jag gör mycket nu är att tända ljus och ha det mysigt. På helgerna är det viktigt med en lyxigare frukost och då är det croissanter och smoothie eller drickyoghurt som gäller. Alltid croissanter på lördagar! I smoothien öppnar jag och blandar ett par kapslar med mjölksyrabakterier för att förstärka immunförsvaret eller så kör vi Actimel som har det i sig redan. Mjölksyrabakterier är min bästa vän året runt faktiskt, inte bara på helgerna.

Ursäkta, men hur trött kan man vara egentligen? Jag är mitt i en intensiv vecka som har krävt supertidiga morgnar och att då orka träna i totalmörkret när barnen har lagt sig på kvällen är dömt att misslyckas tyvärr. Igår pallade jag mig iväg på en promenad iallafall, men ikväll satte jag mig istället framför datorn för att skriva detta blogginlägg. Om typ hur trött jag är… men också om hur glad jag är. Det är så konstig känsla för jag brukar tänka att jag inte är en trött person liksom, men med för lite sömn och hektiska (men roliga!) arbetsdagar blir vem som helst trött, tror jag. Imorgon kväll har jag en 60 min lucka mellan mina 2 PT-klienter iallafall och då är det trots allt rätt så rimligt att jag kanske tränar, ändå redan iförd träningskläder och på plats i gymet. Svårt att hitta ursäkter då liksom. Så den som tror att det räcker att vara PT för att ”automatiskt” få in sin träning har fel. Denna tro finns nämligen, har jag märkt. Att en PT alltid ska sköta sin egen träning så himla perfekt liksom. Sanningen är nog rätt så ofta en annan. Jag tänker det är bra att inte försöka dölja det.

Oktober kom och med den hösten. Plötsligt kommer jag på mig att skrika på barnen när de springer ut och in och lämnar dörren öppen. Det märks direkt hur det blir svinkallt även inne. Igår på min promenad var det premiär för både vantar och mössa. Båten ska upp på lördag och kvällarna ute på Ingarö är mörka som en novembernatt. Plötsligt känns det väldigt avlägset med vår resa till Grekland (bilden ovan) som vi trots allt gjorde för bara en dryg vecka sedan…

Men hösten är också härlig på sitt sätt. Härligt är också att vi idag firat vår nyblivna 5-åring. Denna underbara Mini-Boss som jag är så tacksam över att få vara mamma till även om han inte bara sprider harmoni runt sig varje dag, så att säga. Mycket energi, mycket händelserikt, mycket närhet. Mina två killar är så stora nu att det är riktigt härligt att hänga med dem, uppleva och dona. Att resa med dem är så enkelt också, en passion vi verkligen delar, inte minst med storebror som är en historie-, kultur- och geografijunkie. Så mycket mer än vad jag var i hans ålder. Jag är så tacksam och stolt över mina stora små. Tacksam för att få uppleva ännu en höst med dem.