Category

lifestories

Category

Har du klart för dig hur du prioriterar i ditt liv? Jag vet inte hur många gånger jag hört att det ”kört ihop sig” och att träningsveckan därför inte blev som planerat. Vill du träna så måste du kanske tacka nej till något annat för att hitta tillräckligt många luckor i din kalender eller kanske tackar du bara nej till bil/tunnelbana och använder dina muskler istället och slipper röja nya luckor i kalendern.

För mig personligen har yoga varit en sådan sak som inte blir av så mycket som jag skulle vilja och det är ju då väldigt lätt att säga att man ”inte hunnit”. Fast jag har bara tackat ja till fel saker. Nu har jag börjat tacka nej till t.ex återhämta mig i soffan på kvällen eller handla mat på kvällen (handlat mer på nätet den senaste månaden) och istället tackar ja till 60-75 min yoga en kväll i veckan.

Genom att tacka nej till samma typ av saker så har jag också fått in 2 ridlektioner per vecka, vilket är något jag verkligen VILL tacka ja till.

När mina PT-klienter ”inte hinner” träna så brukar jag be dem att bokföra vad tiden gått till under en vecka. Sedan är det bara att ta 3 olika överstrykningspennor och använda en färg på det som är nödvändigt (t.ex lämna barnen på morgonen, läsa läxor med dem, skjutsa dem till hobbyer osv), sådant som du vill ha i ditt liv och sådant som inte är så prioriterat. Den tredje färgen dvs ”inte prioriterat” dominerar inte sällan våra kvällar t.ex. Medvetenheten hjälper oss att prioritera om.

Ett annat råd jag alltid ger är att lite är bättre än inget. Är det nödvändigt att skjutsa till barnens idrott men inte helt nödvändigt att kolla på träningen hela tiden (brukar vara uppskattat av barnen om man kollar åtminstone lite grann!) så kanske du kan jogga 30 minuter medan barnet tränar. Eller köra lite cirkelträning. 8 stationer á 45 sekunder med 15 vila emellan x 3 varv tar 3×8 minuter = mindre än en halvtimme och kan innefatta ett helkroppspass.

Vi trillar alla dit då och då, men om du några gånger per år funderar på dina prioriteringar så kommer du automatiskt att fatta beslut som är bra för dig.

Bild: Anna Lissjanis på vårt Frisk och Stark Familj event där jag ledde familjeyoga.

Hej kära läsare! Detta blir ett försök att knyta ihop säcken för 2019. Ingen krönika, men några tankar. Jag har velat uppdatera här många gånger, men kraften har inte funnits där. November och december 2019 blev tunga och jag har förstått nu hur jag legat på gränsen av mitt orkande en längre tid men ändå fortsatt framåt. Till slut tar det stopp. Jag borde förstått det när jag aldrig blir pigg även om jag sover 11 timmar per natt (vilket händer ett par gånger i veckan), när jag inte orkar träna, när jag konsumerar socker och kaffe i tid och otid och skippar ibland en måltid då jag helt enkelt inte orkar laga lunch till mig själv även om jag är hungrig (resultatet blir då väldigt mycket en Kexchoklad någon timme senare), när huvudvärken blir en ständig följeslagare. Jag borde självklart förstått. Jag borde stannat upp tidigare och plockat bort något.

Så julen har kanske inte heller varit vad jag hade önskat, men jag har haft tid att reflektera (och må dåligt, vilket man också måste göra ibland för att kunna må bättre) och också fatta ett smärtande beslut. Jag har under nästan hela 2019 åkt till ett stall där jag tagit hand om en kär ponny som min egen och utvecklats tillsammans med honom. Satsat massor av tid och pengar. Jag kan inte fortsätta att åka till flera stall utan måste välja det som är nära, vilket jag nu har gjort. En smärta och lättnad på en och samma gång. Men jag har en medryttehäst kvar och jag kommer att fortsätta träna dressyr. Jag kan också besöka min ponny och hjälpa till ibland.

Samma gäller mitt PT-jobb. Jag kommer bara att ta emot klienter på Ingarö under 2020. Här kanske någon tänker att varför ett extrajobb överhuvudtaget, men jag vill säga att jag från dag 1 har älskat att jobba som PT och det ger mig energi. Jag kommer att fortsätta, men bara skala bort transporterna som tär.

2019 lärde mig också tydligt att livet är kort. 3 människor i min närhet rycktes bort för tidigt. Jag har genom det känt ännu starkare hur vardagen är det riktiga livet och hur det är ett privilegium att få ha ett jobb, ett hus, en familj och befinna sig mitt i vardagskarusellen. Dessa fantastiska barn och att få vara en del av deras liv. Livet som hockeymamma är så fruktansvärt roligt samtidigt som det är tidskrävande (idag tex behöver vi vara vid ishallen ca 14:30- 18:30, på annandagen spenderade vi 9 timmar på en cup osv osv). Jag behöver planera min tid noggrannare, ta hjälp där det går. Vi står utan vardagshjälp och det kostar på. Taxi-verksamheten med barnens idrotter är det vi behöver tänka smartare kring för att få det att fungera och jag har nu redan tagit tag i detta. Det kommer att bli bra.

Vi har fått uppleva mycket, både nära och längre bort. Som jag brukar säga så ligger äventyret oftast runt hörnet, vilket jag tycker är viktigt att komma ihåg när man har barn. Medvetet har vi inte rest bort detta jullov utan gjort utflykter till skogen, stallet, simhallen, Livrustkammaren en kort bussresa bort och så vidare. Och uppehållet från ishockeyn var 24-25/12, så träningarna rullar på som vanligt. Vi har rest bort under alla andra loven och har några resor bokade till nästa år. Det älskar hela familjen och det vill jag fortsätta med, men i lagom dos. Att stanna hemma en ledighet som vi valde att göra nu kan också sänka stressnivåerna på ett bra sätt.

Jag älskar mitt liv oändligt och är tacksam för allt jag har. Det har vänt nu och energin börjar förhoppningsvis flöda åter. Det är av en anledning jag inte kunde förmå mig att skriva detta inlägg tidigare även om tanken har funnits där. Det är först nu när det har vänt som jag kunde hitta energin.

Önskar Dig ett lyckligt 2020, ett år fyllt med sådant som just Du har valt och som får Dig att må bra!

Ps. Bilden är från ett av jullovets äventyr.

 

2 veckor har flutit sedan Allt För Hälsan och Terese boklansering. Det visade sig att bli två veckor med olika typer av utmaningar. Jag var mentalt utpumpad efter en helg med sorg och mycket arbete och en ny vecka började med kvällspass för mannen, extramycket att göra på jobbet och träningar för barnen varje kväll. Mot slutet av veckan började jag glömma saker då hjärnan inte längre hängde med. Söndagen blev en kulmen med cafeteriatjänst i ishallen och 2 hockeyträningar och någonstans brast det helt för mig och jag tappade all förmåga att göra någon nytta. Ja ja, nya tag. Extratid i stallet för att lugna ner mig och veckan som kom sen började helt okej… tills det brakade loss igen (denna gång inget med familjelogistiken utan helt andra saker). Sömnlösa nätter (igen) och sena telefonsamtal. En tyngd över bröstet. Jag kramade barnen extra och var mer i stallet igen- försökte tänka positivt och vara tacksam över det som jag har: en familj som är frisk och aktiv och en fyrbent vän som alltid finns där för mig och alltid får mig på gott humör. Och visst, det hjälper massor. Stormen har lagt sig nu och mannen har också kunnat avlasta mig med barnens aktiviteter igen. Igår köpte jag 2 pussel som för oss är det ultimata ”lugna-ner-sig”-verktyget, massor av godis och bara satt där i timmar. Landade. Ska fortsätta ikväll efter stallet, barnens träning och PT-jobb.

Jag har hunnit reflektera massor under de två senaste dagarna. Jag vill ju leva ett liv som jag (och familjen tillsammans!) har designat och när man tappar greppet helt så tycker jag det är viktigt att bromsa och reflektera direkt och inte sen. Mitt jobb går upp och ner och efter stormar lugnar det sig alltid. Snart är det jul och det innebär en lugn period. Jag känner mig alltså ändå trygg. Det jag mest funderat nu är ekorrhjulet med barnens aktiviteter och hur mycket som egentligen är hälsosamt. Jag ska börja med att skriva att vi älskar alla ishockey! Det blir mycket, men det är dubbelt så mycket glädje. Ingen ska missförstå och tro att jag inte skulle vilja vara hockeymamma, men ibland är det klurigt när samlingen är kl 15:30 och jag har en arbetsdag som pågår. Telefonmöten från cafeterian och kvällsmailande är min verklighet och inget jag skulle välja om jag fick styra fritt. Men det går och allt blir gjort i slutändan.

Igår hämtade jag storebror från scouthajk. Hela min barndom vällde över mig med en stor nostalgi och jag kände en sådan lycka innan jag ens hade hunnit fråga hur han hade haft det. Det visade sig att de hade haft det toppen och spännande och kul på alla sätt, men det ska jag inte ta för givet. Att scouten har format mig och gett mig mina 2 bästisar som fortfarande är mina bästisar och att jag har blivit den naturälskande människa jag är just tack vare scouten (och mina föräldrar som också varit scouter) behöver inte betyda att min son älskar att vara scout. Men än så länge så gör han det och det var hans eget val att få bli scout. Vi köade faktiskt i ett drygt år och han var ivrig att börja. Jag frågar varje gång om han haft kul.

När jag ser mina killar spela ishockey, fotboll och innebandy i sina lag så är jag så lycklig. Jag ser ett sammansvetsat gäng som har kul tillsammans och hjälper varandra. I ishockeyn, pga utrutsningen, blir det mycket tid i omklädningsrummet också. Där skämtas det och skrattas, tokas och stökas. Jag känner en värme inom mig. Läs början av kapitlet igen: JAG känner mig så lycklig och JAG känner en värme. Det är här någonstans, efter en alldeles för lång och osammanhängande inledning, som min poäng kommer. Det är ju MIN dröm att scouta och att vara en del av ett idrottslag. Jag började själv med lagsport (basket) först när jag var 15 och det var för sent. Det blev aldrig något sen (jag hade mitt gemenskap i stallet dock) och frågan är om det är drömmen som jag har om att mina barn ska få det tidigt istället som styr. Det är ju för mig helt underbart att tänka att de får vara med i ett lag.

Vi frågar varje gång hur det var och om de haft kul. Inte hur det gick på en match utan om det var kul. Den dagen det inte är kul längre finns ingen anledning för dem att fortsätta. Jag hoppas givetvis att den dagen inte kommer, men jag ska inte tro att bara för att jag tycker att det är bra att idrotta mycket och idrotta i lag så ska mina barn göra det. Som sagt så frågar vi dem jämt och vi kan se glädjen i deras ögon- fast faktiskt mer i ena sonens än den andra, och det är där tvivlet kommer. Vi föräldrar skapar en vardag och vi kör på. Vi ”vet” att det vi håller på är bra, men saker kan faktiskt förändras på vägen. Barnen kan tröttna, de kan få nya intressen. De kanske vill börja spela ett instrument istället och det blir för mycket med ett (eller flera) lagidrotter också. Det är så lätt att köra på, att bli blind. I slutändan vill vi ju alla att våra barn ska vara lyckliga. Även om idrott är bra för alla så måste vi lyssna på barnen. Det viktiga är att de känner lust och att de inte sitter hemma ensamma alla vardagskvällar utan har aktiviteter som stimulerar dem och ger dem livsglädje. Jag tror att alla barn mår bra av hobbyer, men det finns ju så mycket olika saker att välja bland. Alla passar inte inom lagidrotten t.ex.

Min poäng med denna osammanhängande text är att vi måste stanna upp och fånga upp vad barnen känner. Jag vet att jag själv spelade piano i 11 år för att det bara blev så. Jag gillade det egentligen inte och när jag plötsligt insåg att jag kunde sluta så kände jag en sådan enorm lättnad. Mina barn ska inte hamna i det inbyggda systemet som familjen ”bara har och så är det” utan jag som förälder måste lyssna och höra vad just deras grej är. Jag hoppas innerligt att få vara hockeymamma i många år till, men blir det inte så så är jag lycklig ändå så länge mina barn är lyckliga.