healthstories
Category

healthstories

Category

Ja, ni här kanske märkt att inläggen inte duggat så tätt här. Jag har inte mäktat med samma tempo i livet som vanligt och så har också träningen varit halvdan då framförallt löpningen har varit tung som attan. Jag har fixat mina (ganska få) PT-klienter utan problem, men de dagar jag jobbat dubbelt med både kontorsjobb och PT har jag inte fått något annat gjort utan craschat i soffan när jag kommit hem. Och jag känner mig själv och vet att jag inte är personen som älskar soffan. Jag har kämpat  mig iväg på cykelturer/ korta löpturer med pojkarna på kvällarna, men varit helt slut efteråt. 

Jag har idag också fått förklaringen till mitt mående. Jag äter sedan 10 år tillbaka sköldskörtelhormon för underfunktion och medicineringen har inte funkat denna vår. Jag har de senaste veckorna (månaderna?) haft för låg dos och alltså kämpat mig igenom en trötthet (och illamående väldigt ofta) som inte är från denna värld. Först för 2 veckor sedan sa jag detta högt och mer eller mindre gav upp löpningen som känts som en betongvägg. Jag har bara motionerat med barnen dvs gått med dem när de cyklat, joggat med dem eller spelat lite fotboll. Och så spelar vi fotboll på tomten, jag ofta i klänning. Så på den nivån har min träning varit och det genererar inte heller så mycket stuff till en träningsblogg. Mina 15 min trädgårdspass ett par gånger i veckan hade väl kunnat göra det iochförsig.

Men visst är det tokigt att man (jag) bara ignorerar och kör på med det mesta? 

Jag ska också börja ta tillskott av järn för att ge min kropp en välbehövlig boost efter en seg vår. Och med seg menar jag absolut inte deppig. Nej, jag har känt mig lycklig hela tiden. Bara trött. Alltså TRÖTT. Men nu är jag desto lyckligare som vet att jag kan bli PIGG. 

Bilderna är från motionsspåret idag. Barnen cyklade dryga 4 km och jag hände med ömsom joggandes ömsom gåendes. Och den sista bilden är från vår tomt. En mysig, helt orädd kompis. 

Jag fick i veckan kommentaren att det måste vara ”hemskt” att behöva gå upp varje lördag och söndag då barnen har idrott. Jag ska erkänna att jag aldrig tänkt på det så. Visst, det är roligare att inte behöva ställa klockan, men personligen är jag ändå så trött på fredagar att jag somnar ganska tidigt och behöver således inte sova till 9 på lördagmorgnar. Men den glädjen som jag ser mina barn uppleva (och som gör mig helt nostalgisk när det gäller friidrott, min favorit som liten) väger upp tidiga morgnar alla gånger. Teamkänslan, den friska luften, skrattet- allt är värt det.

Våra barns generation rör på sig för lite generellt. Att som förälder se till att låta de testa lite olika idrotter är ett bra sätt att få in mer motion och så ett frö för framtida intresse för idrott och träning. Självklart gäller det att inte överbelasta barnen med för många sporter, men när de fått testa lite olika så vet de sedan vad de vill fortsätta med. Jag kan inte annat än att ge min varmaste rekommendation att som förälder att introducera idrott för sina barn. Där finns dessutom även kompisar!

Jag är inne i en dygnet-runt-jobbubbla under en kort period nu (max 2 veckor till nu, ser ljuset i tunneln!) och bloggen ekar tomt vissa dagar. Inte hinner jag till gymet heller annat än att ta hand om mina klienter när jag väl är i Stockholm. Men löparskorna följer alltid med, vart jag än åker.
Jag är på en kursgård med långa dagar, middagar och planering och skulle inte överleva om jag inte fick komma ut en stund på morgonen. Klockan har ringt runt 6 och 30 min jogg har jag fått in nu båda morgnarna jag varit här. Syftet är enbart mentalt för mig, att gå lufta tankarna och rensa  huvudet. När jag väl sitter vid frukostbordet efter duschen så känner jag mig både stärkt och tömd på samma gång, redo att vara närvarande och ge allt även denna dag. 

Återigen tycker jag att det är viktigt att släppa allt-eller-inget-tänket. Det gör inget att träningen inte blir som vanligt, men vi människor är gjorda för att röra på oss och våra hjärnor behöver rörelse lika mycket som resten av kroppen. En liten stund ute i spåret är alltid bättre än ingenting. Alltid.

Bilden är från Thailand. Barfotajogg i värme har knappast samma kvalitet som ett tempopass hemma, i löpartermer mätt. Men herregud vilken kvalitet den har på det mentala planet. Inte att underskatta.